Fear

Jag ogillar den där hemska känslan som sprider sig i kroppen.
Rädslan, paniken, ångesten.

Varje morgon, varje kväll försöker jag peppa mitt ego med posivit enerig och tankar. Hopp om att saker ska flyta på till det bästa.
Ändå försvinner inte den där hemska klumpen i magen.
Den som startar alla dessa onödiga känslor.
Magkänslan. Den säger alltid ifrån, och man borde väl lyssna på den?
Men när den säger ifrån om saker som man inte kan ändra på för att "det gör man inte" "för att man ska vara tacksam" vad gör man då?

Jag sitter alltid med tankarna i min ensamhet och letar efter svar. Som en blind fummlar jag mig fram i ovisshet om vad jag ska komma över.
Det stör mig att jag inte kan svara på mina egna frågor.
Att jag inte kan hjälpa mig själv på rätt bana.

Frustration och irritation, saker SKA vara bra nu så är det. Det är som bäddat för det, varför rullar det då inte på som så då?