Vemod

Jag har svårt för att tolka mig själv.

Jag borde vara så mycket gladare än vad jag är.

Jag blev erbjuden ytterligare ett jobb, så numera är jag Siba-anställd.

Jag har redan ett jobb, som jag dock förmodligen tvingas avsäga mig ifrån för att göra plats för det nya.

Jag har egentligen allt jag behöver.

Ändå är jag bara fylld med vemod och ångest. Hur fasen kan det vara så?

Jag känner en innerlig oro mest hela tiden. Tänker för mycket och går ner mig till skorna.

Min Älskade Marcus har förmodligen en ny tjänst som väntar honom, säkerligen något av det högre slaget och med bra lön. Dock innebär det en flytt. För honom men inte för mig. Det brister lite i mitt hjärta när jag tänker på det. Rädslan gör mig svag och jag tappar fokus. Inte hela världen säger ni. Jag vet, man kan lösa allt visst. Men vi har bott ihop i två år nu, varit tillsammans i 4 och att helt plötsligt dela på oss och bo i olika städer känns som ett hugg i min mage! Samtidigt är jag så stolt över honom, min duktiga man, så glad att han får denna chansen. Det är det viktigaste just nu, att han tar chansen. Men det gör ont och det kan jag inte sticka under stol med. Men vi ska väl klara det med. Efter två år i en 25kvadraters lägenhet kan vi klara allt!

Jag beöhver komma iväg, träffa folk som står mig nära och bara släppa allt för ett tag. I slutet av månaden bär det av till Marielle och Linköping, jag längtar fruktansvärt mycket kan jag lova!

Tills dess får jag göra det bästa av situationen.

Dricka min kopp kaffe och krama lite extra på Marcus när han kommer hem.

PuSS!