Det är konstigt det där.
Eftersom jag vill ha en lugn helg och absolut inte är det minsta sugen på festande och drickande så bestämde jag en myskväll med Madde.
Marcus däremot ville festa så han begav sig mot bjärnum.
Men när jag såg honom kra förbi i vår lilla bil och vinkade honom hejdå så kände jag mig så där tom.
Ringde honom 20min senare och sa att jag saknade honom.
HALLÅ LINDA! Vi är knappt aldrig ifrån varandra. Kanske därför jag blir osm jag blir.
Känner mig lite nere och ensam fast jag vet att vi ses i morgon, och givetvis ska inte han behöva sitta hemma bara för att jag vill det.
Det är väl så när man är kärlekskrank som man är.
Min man är den bästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar