Känner mig hemskt trisst måste jag medge. Har suttit hemma själv två kvällar i rad. Känner mig ärligt talat rädd för lite socialt sällskap. Förutom när syster var och fick tävtten tvättad igår. Det är en annan sak. Å ena sidan hade jag mer än gärna ringt vem som helst bara för att få umgås lite, men å andra sidan känner jag bara för att sitta här i min ensamhet och få vara med mig själv. tänka igenom saker och ting. Komma till ro i mitt sinne, slippa frågor som hur är det?
Den frågan är den värsta som finns. Ofta kommer svaret som en inövad replik innan man ens hinner reagera: Jo det är bra.
Vist behöver man få frågan ibland, och ingen menar ju någor illa med den heller. Det är bara det att när man känner sig så där splittrad inombords så kan den frågan snarare kännas som en smärtsam spark som tvingar fram alla gömda tårar.
Egentligen borde man inte vara så rädd för frågan. Ibland kan den till och med få en att prata om saker som man burit på för länge och måste få ut även om man kanske känner att det inte är nödvändigt.
jag börjar oroa mig för måndagen. Efter besöket hos läkaren där jag fick konstaterat att mina nerver låser sig i magen pga för mycket stress så belv min medecin en tid hos en psykolog. Samtidigt som jag tror att det kan vara bra för mig så gör det mig livrädd. Hur mår du? Varför? Hur ska man klara av att hålla sig stark i en sådan situation.
Som mitt svar till doktorns fråga om jag ville prova på det: Jag vill kunna klara allt själv...
Jag behöver väl ingen som säger till mig att jag måste sluta stressa, måste ditten måste datten. det vet jag redan.
Eller jo. Jag kanske behöver just det. Någon helt utomstående som säger det till mig. Som är totalt ärlig och som kan hantera mig oavsett hur jag reagerar.
Jag är rädd samtidigt som jag känner en viss lättnad. Tänk vad skönt om detta kunde få ett slut. Om min magkatarr försvann och min stress blev hanterbar. Låter som drömmar.
Men drömmar kan slå in. Eller hur?
Läkeprocess
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar